Rent av löjligt
Det här faktiskt rent av löjligt.
Har jag haft det så har i fyttiomassa år?
Sommarsemester och ena dagen svettas ihjäl och nästa dag frysa? Man hinner ju inte ens landa i tanken att åka ner till stranden förrän det är dags att ta på sig fleecan igen. Man måste alltså vara bussnabb i Sverige en fin dag.
Städning? Nope.
Handla? En annan dag.
Jobba? Nänänä!
Göra lite av varje av ovan? *ASG* (ELLER HUR?!)
Idag har jag sovit till länge igen. 8-10 timmar per natt och jag är ändå trött. Sitter och gäspar vid 16-blecket. Så här har jag inte känt en enda gång sen vi flyttade till Torrevieja. Vad är detta? Vintertid fattar jag men även nu - sommartid?
Även fast vi har haft gäster, bara varit uppe för länge, haft en "jag-måste-blåsa-hjärnan-i-bitar-kväll", så har jag inte känt mig så här trött!
(jo en gång men det är Stefan och Nathalies fel... *blink, blink*)
Psoriasisen stökar men det kan inte vara det. (det är ju också märkligt på denna korta tid)
Vin dricker vi i Spanien - kan inte vara det.
Barnlös är jag (vilket jag aldrig annars är) - kan inte vara det.
Sommarstugan tar sig form - kan inte vara det.
Man va faaaan är det då???
Jag tror nog ta me fan att jag bara inte vill vara här. Jag vill verkligen inte men jag spyr inte heller. (för det gör jag ju aldrig ens vid magsjuka eller graviditet)
Jag kommer att "kräkas" på värmen hemma nu när vi kommer ner men HALLÅ, jag går heller in och svalkar mig än att gå in och värma mig. PARASOL?!
Vi är barnlediga, gubben och jag, i 22 dagar till. Har inte hänt sen sonungen föddes. Inga bråk, inga tillsägelser, inga uppgörelser, heller inga tokiga skratt för knäpp unge, inga nåt! Nu är det bara vi. Spännande!!
Roland var lite "in to it" igår och fortfarande på men det satte vi stopp för omeddelbart. Vem ska ha styra? Mig?? Skulle inte tro det! Det funkar nämligen inte när människan fyllt vuxen. Vi skrattade! Snacka om vana...
Nä, nu vill jag faktiskt hem. Punkt slut och sen klaga på värmen istället.
Har jag haft det så har i fyttiomassa år?
Sommarsemester och ena dagen svettas ihjäl och nästa dag frysa? Man hinner ju inte ens landa i tanken att åka ner till stranden förrän det är dags att ta på sig fleecan igen. Man måste alltså vara bussnabb i Sverige en fin dag.
Städning? Nope.
Handla? En annan dag.
Jobba? Nänänä!
Göra lite av varje av ovan? *ASG* (ELLER HUR?!)
Idag har jag sovit till länge igen. 8-10 timmar per natt och jag är ändå trött. Sitter och gäspar vid 16-blecket. Så här har jag inte känt en enda gång sen vi flyttade till Torrevieja. Vad är detta? Vintertid fattar jag men även nu - sommartid?
Även fast vi har haft gäster, bara varit uppe för länge, haft en "jag-måste-blåsa-hjärnan-i-bitar-kväll", så har jag inte känt mig så här trött!
(jo en gång men det är Stefan och Nathalies fel... *blink, blink*)
Psoriasisen stökar men det kan inte vara det. (det är ju också märkligt på denna korta tid)
Vin dricker vi i Spanien - kan inte vara det.
Barnlös är jag (vilket jag aldrig annars är) - kan inte vara det.
Sommarstugan tar sig form - kan inte vara det.
Man va faaaan är det då???
Jag tror nog ta me fan att jag bara inte vill vara här. Jag vill verkligen inte men jag spyr inte heller. (för det gör jag ju aldrig ens vid magsjuka eller graviditet)
Jag kommer att "kräkas" på värmen hemma nu när vi kommer ner men HALLÅ, jag går heller in och svalkar mig än att gå in och värma mig. PARASOL?!
Vi är barnlediga, gubben och jag, i 22 dagar till. Har inte hänt sen sonungen föddes. Inga bråk, inga tillsägelser, inga uppgörelser, heller inga tokiga skratt för knäpp unge, inga nåt! Nu är det bara vi. Spännande!!
Roland var lite "in to it" igår och fortfarande på men det satte vi stopp för omeddelbart. Vem ska ha styra? Mig?? Skulle inte tro det! Det funkar nämligen inte när människan fyllt vuxen. Vi skrattade! Snacka om vana...
Nä, nu vill jag faktiskt hem. Punkt slut och sen klaga på värmen istället.
Dagen D, numero uno!
Jaha, då var då dagen, eller snarare natten, här då. Dagen då jag skickade iväg min lilla, lilla son på språkläger i tre veckor utan att känna en endaste liten kotte till människa.
Åååååhhhhhhh..... vad jobbigt!!!
När jag bokade i februari tyckte jag det var en toppen idé (det tycker jag faktiskt fortfarande men har svårt att erkänna det just idag).
Parentes:
Just det! Har ingen kamera med mig i Sverige (klantarsel) så det är bara text idag igen...
Har mobilkamera såklart, men är sladden för överföring med? Nope!
Slut parentes!
Klockan 01.50 inatt ringde klockan. Jag hade endast checkat packningen sju gånger själv och en gång med Daniel (som var ooooooerhört intresserad *not*).
Väckte ungarna och Daniel vaknade på första försöket. What??!!
02:15 satt vi i bilen och Fanny, som absolut skulle med, somnade om direkt och vi andra var uppsluppna och så. Daniel satt och övade hälsnings-och presentationsfraser à la Español i huvudet.
Arlanda terminal 5 klocken 03:20 för att packa ur oss och packning i bilen. (Mamma röka cigg...). Kolla tavlan och inse att vi ska vara på terminal 2. Hopp in i bilen. Terminal 2, 03.23
ungar, läs tonåringar, med föräldrar (som tunnades av och dröp iväg) och snart kom Pernilla The EF Staff.
Prickade av Daniel 03:34, sen var det... inget. INGET!
"Incheckning öppnar 04:00 och DÄR borta finns det fler ungdomar": sa hon och pekade.
Vi rullade väskan ditåt hon pekade. Daniel skötte allt själv, väskor mm, medan jag som COOL mamma hade händerna i shortsfickorna.
OJ vad stora ungar det var som satt där lite nonchalant i en hög och studerade i smyg. Ingen pratade!
Alla säkert 10 år äldre än min lilla, lilla son (typ).
10 år äldre på en kurs för 14-18?! Guud så taskigt att det släppt in dessa nonchiga och självsäkra globetrotters!!!! Min stackars lilla söta son.
Nemas problemas! Mamma är här!! HA!
Trodde jag ja! Roland var också där. *suck*
"Jaha, klara nu?"
"Vadå, klara nu?"
"Ja! Han är ju avprickad. Kom så åker vi."
"VADÅÅÅÅ ÅÅÅÅKER? Pernilla är ju flera, massa meter härifrån och de har inte checkat in och han är ensam och han måste få känna att vi är här och vi ska pussas och kramas, och ...."
Rolands min sa mer än ord.
"Ska vi fråga Daniel kanske vad han vill?"
Varför göra det? Jag vet väl vad fan ungen vill jag har minsann fött honom och allt sånt!! S.Å..D.E.T..S.Å! HA!
"Daniel. Vill du att vi ska stanna tills ni går genom gaten?": frågar jag leende.
Axelrycksvar à la Daniel.
(Men va faaaan! Du ska säga JA, MAMMA, SNÄLLA GÖR DET.)
Jaha. Då vann Roland. OK. Vale. De pasa nada!
"OK, älskling. Ha det så bra. Messa när du vill att jag ska ringa. Jag hör av mig senare. Ha det kul!"
"Mmmmm"
Kram (eller nåt tafattat).
Puss. PÅ PANNAN!!! Man va f-n?! Ok. Iväg och lämna denna stackars ensamma, lilla pojke blend dessa elaka, världsvana hyenor. Bye, bye. Hasta luego.
Vi drog hem för att somna om medan ungdomarna skulle fixas och trixas.
Vi hann ungefär till vandrarhotellet som är ett JET-plan innan underläppen började darra helt från ingenstans och jag började tjura.
Roland höll på att smälla av och började skratta. Han påstod, senare, att han såg det inte ens komma. Som en blixt från en klarblå och frugan grät (Fanny hade somnat om igen - hon som absolut skulle med för att ge sin bror en kram vilket hon ABSOLUT inte fick). Roland skrattade och jag snyftade.
Han skrattade inte elakt måste jag tillägga (men han skrattade).
"Men gumman, vi hade inte gjort honom en tjänst genom att stå kvar som nån slags kyddande hönsmammemur, hela jäkla familjen, kan jag lova dig."
VAD vet han om det? Jag hade kunnat prata med några mammor och pappr och så hade vi kunnat bli "bästisar" och tvingat ungarna att bli vänner. Så det så!
Har han fött barn? NÄ! Har han varit barn? NÄ! (men så kom han med massa resonemang som motsa det - F*A*N).
Messade Daniel i alla fall när jag kunde se telefonskärmen. Fick svar! Tjoohoo!
"Var la du vitaminerna?"
..............
I REST MY CASE!!
Nu är vi där igen. Fem dagar på scoutläger när han var sju år och kom hem och var frusen och sjöblöt för han hade inget med sig. ALLT låg i packningen men han hade aldrig kollat den.
"De ligger i resväskan älskling. Kommer du ihåg att vi kollade det igår?"
*andhämtning* (nu hämtar vi hem honom va?)
"OK, tar de när jag kommer fram."
Shit!!!
(Roland sa nåt om att han faktiskt inte ät sju utan 14 längre. Sånt shit kan man inte lyssna på!)
OK. Vi åkte hem. Somnade om. Vaknade ungefär samtidigt som landning. Inget mess.
Idag har vi varit på IKEA, tömt massa kartonger, städat, tömt kartonger osv osv. 17:00 kunde jag inte hålla mig längre.
"Mmmmmm"
"Hej älskling, det är mamma"
"Mmmmmm"
"Sover du?"
"Nä, jag vilar"
"Är det bra?"
"Ja"
osv osv
Min son är inte så talför, särskilt inte i telefonen.
Han bor i alla fall hemma hos familjen Cordoba med en 16-årig svensk grabb och de ska till skolan 08:30 i morgon och JA paketet ska lämnas över vid middagen, vilken tid det nu var "ehh, vet inte".
Ojoj. Han lever. Han gråter inte. Han kommer säkert ha det skit kul och bra.
På tisdag ska jag göra om hela proceduren när jag ska skicka min bebistjej till Isle of White. (hon har gett mig order om att inte åka förrän hon är igenom gaten).
Undrar vad jag ska köpa och städa då?
Over and out för att fixa spagetthi och köttförssås. Daniel får säker gryta på kanin!
//Veronica
Åååååhhhhhhh..... vad jobbigt!!!
När jag bokade i februari tyckte jag det var en toppen idé (det tycker jag faktiskt fortfarande men har svårt att erkänna det just idag).
Parentes:
Just det! Har ingen kamera med mig i Sverige (klantarsel) så det är bara text idag igen...
Har mobilkamera såklart, men är sladden för överföring med? Nope!
Slut parentes!
Klockan 01.50 inatt ringde klockan. Jag hade endast checkat packningen sju gånger själv och en gång med Daniel (som var ooooooerhört intresserad *not*).
Väckte ungarna och Daniel vaknade på första försöket. What??!!
02:15 satt vi i bilen och Fanny, som absolut skulle med, somnade om direkt och vi andra var uppsluppna och så. Daniel satt och övade hälsnings-och presentationsfraser à la Español i huvudet.
Arlanda terminal 5 klocken 03:20 för att packa ur oss och packning i bilen. (Mamma röka cigg...). Kolla tavlan och inse att vi ska vara på terminal 2. Hopp in i bilen. Terminal 2, 03.23
ungar, läs tonåringar, med föräldrar (som tunnades av och dröp iväg) och snart kom Pernilla The EF Staff.
Prickade av Daniel 03:34, sen var det... inget. INGET!
"Incheckning öppnar 04:00 och DÄR borta finns det fler ungdomar": sa hon och pekade.
Vi rullade väskan ditåt hon pekade. Daniel skötte allt själv, väskor mm, medan jag som COOL mamma hade händerna i shortsfickorna.
OJ vad stora ungar det var som satt där lite nonchalant i en hög och studerade i smyg. Ingen pratade!
Alla säkert 10 år äldre än min lilla, lilla son (typ).
10 år äldre på en kurs för 14-18?! Guud så taskigt att det släppt in dessa nonchiga och självsäkra globetrotters!!!! Min stackars lilla söta son.
Nemas problemas! Mamma är här!! HA!
Trodde jag ja! Roland var också där. *suck*
"Jaha, klara nu?"
"Vadå, klara nu?"
"Ja! Han är ju avprickad. Kom så åker vi."
"VADÅÅÅÅ ÅÅÅÅKER? Pernilla är ju flera, massa meter härifrån och de har inte checkat in och han är ensam och han måste få känna att vi är här och vi ska pussas och kramas, och ...."
Rolands min sa mer än ord.
"Ska vi fråga Daniel kanske vad han vill?"
Varför göra det? Jag vet väl vad fan ungen vill jag har minsann fött honom och allt sånt!! S.Å..D.E.T..S.Å! HA!
"Daniel. Vill du att vi ska stanna tills ni går genom gaten?": frågar jag leende.
Axelrycksvar à la Daniel.
(Men va faaaan! Du ska säga JA, MAMMA, SNÄLLA GÖR DET.)
Jaha. Då vann Roland. OK. Vale. De pasa nada!
"OK, älskling. Ha det så bra. Messa när du vill att jag ska ringa. Jag hör av mig senare. Ha det kul!"
"Mmmmm"
Kram (eller nåt tafattat).
Puss. PÅ PANNAN!!! Man va f-n?! Ok. Iväg och lämna denna stackars ensamma, lilla pojke blend dessa elaka, världsvana hyenor. Bye, bye. Hasta luego.
Vi drog hem för att somna om medan ungdomarna skulle fixas och trixas.
Vi hann ungefär till vandrarhotellet som är ett JET-plan innan underläppen började darra helt från ingenstans och jag började tjura.
Roland höll på att smälla av och började skratta. Han påstod, senare, att han såg det inte ens komma. Som en blixt från en klarblå och frugan grät (Fanny hade somnat om igen - hon som absolut skulle med för att ge sin bror en kram vilket hon ABSOLUT inte fick). Roland skrattade och jag snyftade.
Han skrattade inte elakt måste jag tillägga (men han skrattade).
"Men gumman, vi hade inte gjort honom en tjänst genom att stå kvar som nån slags kyddande hönsmammemur, hela jäkla familjen, kan jag lova dig."
VAD vet han om det? Jag hade kunnat prata med några mammor och pappr och så hade vi kunnat bli "bästisar" och tvingat ungarna att bli vänner. Så det så!
Har han fött barn? NÄ! Har han varit barn? NÄ! (men så kom han med massa resonemang som motsa det - F*A*N).
Messade Daniel i alla fall när jag kunde se telefonskärmen. Fick svar! Tjoohoo!
"Var la du vitaminerna?"
..............
I REST MY CASE!!
Nu är vi där igen. Fem dagar på scoutläger när han var sju år och kom hem och var frusen och sjöblöt för han hade inget med sig. ALLT låg i packningen men han hade aldrig kollat den.
"De ligger i resväskan älskling. Kommer du ihåg att vi kollade det igår?"
*andhämtning* (nu hämtar vi hem honom va?)
"OK, tar de när jag kommer fram."
Shit!!!
(Roland sa nåt om att han faktiskt inte ät sju utan 14 längre. Sånt shit kan man inte lyssna på!)
OK. Vi åkte hem. Somnade om. Vaknade ungefär samtidigt som landning. Inget mess.
Idag har vi varit på IKEA, tömt massa kartonger, städat, tömt kartonger osv osv. 17:00 kunde jag inte hålla mig längre.
"Mmmmmm"
"Hej älskling, det är mamma"
"Mmmmmm"
"Sover du?"
"Nä, jag vilar"
"Är det bra?"
"Ja"
osv osv
Min son är inte så talför, särskilt inte i telefonen.
Han bor i alla fall hemma hos familjen Cordoba med en 16-årig svensk grabb och de ska till skolan 08:30 i morgon och JA paketet ska lämnas över vid middagen, vilken tid det nu var "ehh, vet inte".
Ojoj. Han lever. Han gråter inte. Han kommer säkert ha det skit kul och bra.
På tisdag ska jag göra om hela proceduren när jag ska skicka min bebistjej till Isle of White. (hon har gett mig order om att inte åka förrän hon är igenom gaten).
Undrar vad jag ska köpa och städa då?
Over and out för att fixa spagetthi och köttförssås. Daniel får säker gryta på kanin!
//Veronica
