Veronica Wallman & Co

Jag sov ytterligare en natt inte så mycket alls. Börjar få mörka ringar under ögonen. Puffigt liksom.
I natt vaknade jag redan vid halv ett av att det sved som satan i magmunnen. Vis av erfarenhet om liknande nätter, då detta svidande ganska snart över går till halsbränna, bestämde jag mig för att omeddelbart ta en Samarin och en fibertablett för att sen kunna somna om i all sköns ro. Trodde jag ja?!
Tog väl fem minuter så låg jag och hulkade på toaletten.
Vadan detta? Vad händer? Det börjar bli ofta nu, hoppas det inte blir en vana. Sist var ju, låt mig se, hmmm... Japp, 1989!

Fattar du då att jag verkligen blev förvånad. Jag kräks nämligen inte. Nej, nej, inte jag.
T.o.m avklarat graviditeter, magkatarrer samt magsår utan att tillåta mig kräkas en endaste gång.

Detta är något som bekymrar andra mer än mig. Det är nämligen inte bra har jag förstått, att inte KUNNA kräkas alltså.
Allt mentalt skit man har i kroppen ska komma ut, annars kan man bli allvarligt sjuk. Att kunna kräkas ut den är en viktig handling och även symboliskt renande.
Ja, ja. Men kan man inte så kan man inte, så det så. Detta är alltså ett samtalsämne och något som folket vill komma till bukt med.

Nog för att jag inte fick någon mer sömn denna natt, livrädd för att spy mer, så kände jag mig faktiskt lite stolt.
YES! Det var precis lika vidrigt som jag kom ihåg det, vedervärdigt, men jag dog inte och faktiskt, jag kände mig lite "renare" efteråt. Den där äckliga svarta klumpen i maggropen som gror och ändrar form i ett, den är liksom inte där just nu.

Gubben ringde, i smyg igen, vid nioblecket. Egentligen inte för att prata med mig utan för att få prata med Fanny som bröt ihop igår när hon inte fick prata med honom. Hon SAAAAAAKNAR honom SÅÅÅÅÅÅ mycket ju!
Det tycker nog vi alla är kul.
I alla fall var jag jättepeppad att få berätta den fantastiska nyheten för honom och han blev så stolt och glad för min skull.
Är det här en knäpp familj eller? Vi kanske skulle ha en liten fest här hemma ikväll och fira den fantastiska spyan?
Nu hoppas gubben att spärren släpper så att jag kan spy lite oftare, en gång vart tjugonde år är tydligen inte godkänt.

Skulle jag nu berätta detta för min tanteluna Susanne och för de på min kurs skulle alla bli precis lika lättade och glada samt att hålla tummarna för fler spyor framöver. Ut med skiten ba'! Spy ut den!

Fast trots alla glada tillrop och lättnadskänslan så är jag precis lika rädd för att spy idag som jag var igår.
Ingen större risk för mig att bli anorektiker eller bullimiker inte.

(Snarare Bullsheimerz. Frossar men glömmer bort att spy.)