Reklaminspelning
Jag vaknade, efter ytterliggare en vedervärdigt sömnlös natt, och kom på. WOW, det är ju reklaminspelning idag. Jag har ju, lite gentilt, "lånat ut" mina grannars fantastiska hus för en reklaminspelning för oss, Wallmans alltså.
(Visst e jag bussig så säg)
Jag ställde fram frukosten till kidsen och dundrade nerför de 150 metrarna till inspelning för att... ja FÖR ATT, bara vara. Kolla lite. Hur ofta är man på reklaminspelning och särskilt för sin egen firma i sin grannes utlånade hus?
Där var det rätt avslappnat och coolt. Enormt mycket människor som pimplade kaffe, käkade kex, tog en Cola och åt en och annan banan. Det riggades och huset omvandlades till oigenkännlighet.
Petter och Bettan, som bor där, var inte ens hemma för de var på landet i Källvik. Som hussittare hade det mamma/svärmor och styvpappa/styvsvärfar, Elly och Stickan.
Jag har träffat Elly och Stickan många, många gånger genom åren men denna gång var riktigt speciell.
Oftast har det ju varit i sociala sammanhang med eller utan "barnen" (deras alltså) men denna gång var det bara vi. Jag skulle ju kolla in rulijansen och de ville hålla sig ur vägen.
Väntetiden på en inspelning är makabert lång. Det händer, det händer, inget händer AAAAAALLLS, ta en kaka, sminka lite, ta en prommis, nu händer det en stund till, nu kommer resten, åk och köp, "va fan vi glömde", osv, osv.
Fyra, fem, kanske t.o.m sex timmar för 25 sekunder eller så. Jisses!!
Nu ska ju inte vara den som kommer med kritik precis för jag hade min kamera med mig ner, tog säkert 50 bilder. Med minneskortet kvar i datorn hemma! Tjo och tjim. Tänk om den hade hänt dem du??!!
I alla fall så vart detta en fantastisk förmiddag för mig. Jag, Stickan (85) och Elly (mellan 75 och 80 kanske).
Vi pratade och skrattade.
Elly och Stickan har träffats som änklingar på ålderns höst och valde att försöka leva livet som var kvar, tillsammans, på roligaste möjligaste sätt.
De reser varje vinter, 3 månader. Goa, Australien, Spanien, Vietnam, Korea, you name it.
Oftast till vänner och släktingar som de mött på vägen, tack vare deras resor.
De sålde sitt hus för några år sen och satte sig i en pytteliten lägenhet för att ha råd med detta. Sommartid "hussitteri" de alla barnens hus så de slipper vara i lägenheten.
Stickan säger: "Ja, det är fan ett helvete och vara pensionär. Måste flacka omkring på detta sättet. Tacka vet jag er som jobbar och vet vart ni ska ta vägen vareviga dag." Sen börjar han skratta skrockande.
"Sure" tänker jag GUBBTJYV. Dig går det ingen nöd på och sen säger jag, med glimten i ögat, ja stackars er dit vill man ju aldrig komma.
Styickan skrattar så han snudd på storknar.
"Nä, passa dig för helvete".
Ellys "bekymmer" är att Stickan inte dricker vin.
"Men när vi är utomlands så drar det i vintarmen vid fem. Men inte för Stickan och det är ju så tråkigt själv, men jag jobbar på det. Tack gode gud att jag har sunda barn jag kan hälsa på."
Stickan vill ha en sillmacka och en nubbe innan expressen på sänglocket. Det räcker gott det!
Det här är första gången vi träffas ensamma. På det här sättet alltså och fy fan vad kul jag har haft denna förmiddag.
Dessa två fantastiska människor, som är väsentligt äldre än min föräldrar, känns yngre. Jag säger det till Elly och hon skrattar.
Jo, de ska till Goa i höst, 3 månader, men nu vågar de inte boka utan avbeställningsskydd längre, "tänk om nån hinner bli sjuke eller...."
"...och då är det en jävla självrisk på 1.000 spänn!)".
Jag tråkade Stckan, Stickan tråkade mig och vi hade en vansinnigt trevlig förmiddag.
Jag såg att öronen fladdrade på "småpojkarna" i inspelningsteamet och ibland kom de med kommentarer. Jag tror de gillade Stickan och hans humor. Vem fan gör inte det? Han är ironisk med sig själv och han är alert.
Sen åkte Stickan till Macken för att köpa snabbkaffe (han dricker nämligen inte kaffe heller - bara renat till sill eller så). Elly känner sig lat och vill inte hålla på med kaffekokning eller så. NÄ, för de hinner inte - de är pensionärer!
Under tiden berättade Elly för mig att hennes första man, barnens far, hade friat till henne på ön utanför (Fårholmen) år 1948.
De låg ute med en båt, skulle sova över ;-) (de var ju faktiskt bara 23 år så aja baja).
Pappan, hennes alltså hade landställe på Betsede och kände igen båten.
Gubben friade, hon sa JA och pappan hämtade henne för hon skulle INTE sova där ensam med en karl.
Ett si så där avslut på ett frieri kan tänkas.
Nu vart det ändå lyckligt.
De fick två barn. Petter (vars hus vi craschat) och Annika som bor i Australien. Elly sa: "Vi hade så kul min Gubbe och jag. OJ, vad mycket kul vi har haft!"
"Nu har jag och Stickan kul!"
"Jag beställer alltid två rullstolar när vi reser så att vi ska hinna mellan flygen. Men OJ vad kul vi har och ska ha!"
Sån, mina kära vänner, sån vill jag vara och vill bli!
Ibland så känner jag mig äldre än dem. De är så positiva. Vilka underbara människor.
Till Ptter och Bettan som lånade ut ert hus:
Nä, ni lånade ut Elly och Stickan samt en fantastisk livsglädje och filosofi. Keep on!
(Visst e jag bussig så säg)
Jag ställde fram frukosten till kidsen och dundrade nerför de 150 metrarna till inspelning för att... ja FÖR ATT, bara vara. Kolla lite. Hur ofta är man på reklaminspelning och särskilt för sin egen firma i sin grannes utlånade hus?
Där var det rätt avslappnat och coolt. Enormt mycket människor som pimplade kaffe, käkade kex, tog en Cola och åt en och annan banan. Det riggades och huset omvandlades till oigenkännlighet.
Petter och Bettan, som bor där, var inte ens hemma för de var på landet i Källvik. Som hussittare hade det mamma/svärmor och styvpappa/styvsvärfar, Elly och Stickan.
Jag har träffat Elly och Stickan många, många gånger genom åren men denna gång var riktigt speciell.
Oftast har det ju varit i sociala sammanhang med eller utan "barnen" (deras alltså) men denna gång var det bara vi. Jag skulle ju kolla in rulijansen och de ville hålla sig ur vägen.
Väntetiden på en inspelning är makabert lång. Det händer, det händer, inget händer AAAAAALLLS, ta en kaka, sminka lite, ta en prommis, nu händer det en stund till, nu kommer resten, åk och köp, "va fan vi glömde", osv, osv.
Fyra, fem, kanske t.o.m sex timmar för 25 sekunder eller så. Jisses!!
Nu ska ju inte vara den som kommer med kritik precis för jag hade min kamera med mig ner, tog säkert 50 bilder. Med minneskortet kvar i datorn hemma! Tjo och tjim. Tänk om den hade hänt dem du??!!
I alla fall så vart detta en fantastisk förmiddag för mig. Jag, Stickan (85) och Elly (mellan 75 och 80 kanske).
Vi pratade och skrattade.
Elly och Stickan har träffats som änklingar på ålderns höst och valde att försöka leva livet som var kvar, tillsammans, på roligaste möjligaste sätt.
De reser varje vinter, 3 månader. Goa, Australien, Spanien, Vietnam, Korea, you name it.
Oftast till vänner och släktingar som de mött på vägen, tack vare deras resor.
De sålde sitt hus för några år sen och satte sig i en pytteliten lägenhet för att ha råd med detta. Sommartid "hussitteri" de alla barnens hus så de slipper vara i lägenheten.
Stickan säger: "Ja, det är fan ett helvete och vara pensionär. Måste flacka omkring på detta sättet. Tacka vet jag er som jobbar och vet vart ni ska ta vägen vareviga dag." Sen börjar han skratta skrockande.
"Sure" tänker jag GUBBTJYV. Dig går det ingen nöd på och sen säger jag, med glimten i ögat, ja stackars er dit vill man ju aldrig komma.
Styickan skrattar så han snudd på storknar.
"Nä, passa dig för helvete".
Ellys "bekymmer" är att Stickan inte dricker vin.
"Men när vi är utomlands så drar det i vintarmen vid fem. Men inte för Stickan och det är ju så tråkigt själv, men jag jobbar på det. Tack gode gud att jag har sunda barn jag kan hälsa på."
Stickan vill ha en sillmacka och en nubbe innan expressen på sänglocket. Det räcker gott det!
Det här är första gången vi träffas ensamma. På det här sättet alltså och fy fan vad kul jag har haft denna förmiddag.
Dessa två fantastiska människor, som är väsentligt äldre än min föräldrar, känns yngre. Jag säger det till Elly och hon skrattar.
Jo, de ska till Goa i höst, 3 månader, men nu vågar de inte boka utan avbeställningsskydd längre, "tänk om nån hinner bli sjuke eller...."
"...och då är det en jävla självrisk på 1.000 spänn!)".
Jag tråkade Stckan, Stickan tråkade mig och vi hade en vansinnigt trevlig förmiddag.
Jag såg att öronen fladdrade på "småpojkarna" i inspelningsteamet och ibland kom de med kommentarer. Jag tror de gillade Stickan och hans humor. Vem fan gör inte det? Han är ironisk med sig själv och han är alert.
Sen åkte Stickan till Macken för att köpa snabbkaffe (han dricker nämligen inte kaffe heller - bara renat till sill eller så). Elly känner sig lat och vill inte hålla på med kaffekokning eller så. NÄ, för de hinner inte - de är pensionärer!
Under tiden berättade Elly för mig att hennes första man, barnens far, hade friat till henne på ön utanför (Fårholmen) år 1948.
De låg ute med en båt, skulle sova över ;-) (de var ju faktiskt bara 23 år så aja baja).
Pappan, hennes alltså hade landställe på Betsede och kände igen båten.
Gubben friade, hon sa JA och pappan hämtade henne för hon skulle INTE sova där ensam med en karl.
Ett si så där avslut på ett frieri kan tänkas.
Nu vart det ändå lyckligt.
De fick två barn. Petter (vars hus vi craschat) och Annika som bor i Australien. Elly sa: "Vi hade så kul min Gubbe och jag. OJ, vad mycket kul vi har haft!"
"Nu har jag och Stickan kul!"
"Jag beställer alltid två rullstolar när vi reser så att vi ska hinna mellan flygen. Men OJ vad kul vi har och ska ha!"
Sån, mina kära vänner, sån vill jag vara och vill bli!
Ibland så känner jag mig äldre än dem. De är så positiva. Vilka underbara människor.
Till Ptter och Bettan som lånade ut ert hus:
Nä, ni lånade ut Elly och Stickan samt en fantastisk livsglädje och filosofi. Keep on!
Kommentarer
Trackback
