Veronica Wallman & Co

Kalla mig bortskämd men tiden är över när jag längtar efter att åka på tjänsteresor, bo på hotell, äta hotellfrukostar, bli bjuden på god och lång middag.
Ja, alltså inte helt och hållet men i det sammanhanget är det inte alls så glamoröst och "lyxigt" längre.
På en liten weekend med gubben i sällskap, eller någon tjejkompis eller fler, så njuter jag gärna av ett majsigt hotell, lång hotellfrukost, fantastiska middagar och bokstaveras det gratis sjunker ju inte njutningen precis, men nu är det just tjänsteresor vi ska tala om. Få så mycket gjort som möjligt på så liten tid som kann tänkas och försök dessutom vara så effektiv så att inte restimmarna i sig blir en extra ineffektiv kostnad.

Nu backar vi lite, bara en liten bit men ändå. Eftersom jag fått för mig att sluta röka (med en massa fusktillfällen) och eftersom jag nyligen blivit sambo (med en massa god mat och myspys) så har min kropp reagerat med att lägga på sig några kilon. Kilon jag gnäller över men är lite för bekväm och lat för att göra något åt (ordentligt alltså). Gnälla är mycket lättare och mindre svettigt. I alla fall så innebär detta att kläderna sitter lite mer tajt än det kanske var menat att göra. Mycket irriterande.

Ett sätt att tackla detta på är att undvika situationer där detta kan försämras. Extraordinära situationer alltså, inte vardagliga. No se, José (hepp, lite spanska till), Vad är då en sån extraordinär situation. Födelsedagskalas med kaka, tårta mm. Vinlotteri med massa ost och myspys på jobbet. Julbord. Ja, såna saker helt enkelt samt TJÄNSTERESOR. I min bransch innebär tjänsteresor tidiga mornar, mycket sena kvällar och MAAAAAT! Mat i mängder. Allt oftast fantastiskt gott och med 40 ögon på dig att du äter, hur du reagerar, överaskningar, mervärden och en massa, massa extra.
Låter helt OK va? Jo det är det. Läser jag det, säger jag det och tänker jag det så kan jag faktiskt känna mig lite skämslig när jag utbrister NEEEEJ när någon föreslår (läs beordrar) en resa.

Kom i morse hem från Oslo. Jag reste igår morse och det är det jag ska berätta om.

Upp i ottan, 3 resesätt till Arlanda bara. Bil, taxi, Arlanda express. Jag messar vår ekonomichef för att höra vilket taxibolag i Norge jag ska hålla mig till och vilka jag ska undvika. Jag får svaret. Flytoget är billigast.
Eh he... Vilket taxi....? tåget!
Missade flytoget precis och bestämde mig för taxi i alla fall.
Tänk om han nu hade kunnat svarat på min fråga i stället för annat för jag blev upphåsad hej vilt. 1080 spänn! Så fan heller!!!
Fick en lång utläggning på arabiskbruten norska om varför. Fråga mig inte riktigt varför bara...
Jag levde rövare ändå och han förklarade att om jag bara åkte med honom tillbaka till Gardemoen skulle allt jämna ut sig för det är så system,et fungerar. Jag fick ett fast pris. Jag är lite rädd för ekonomichefen och min kvitton nämligen. Mer rädd för honom än en norsk arabisk taxihuligan.
Jag förbokade fanskapet på direkten. 7.00 i morgonbitti TACK!! (så ändä in i bara helvetet avslutade jag meningen, men bara i huvudet)

Klockan 7 dagen efter skulle jag vara trött efter en lång dag och en sen kväll och alla som känner mig vet att jag inte är en morgonmänniska som studsar med ett kvitter upp ur sängen vid soluppgången. You'll better be there, you....!!!!

Väl framme på vårt kontor i Norge (5 resesätt senare) hade vi ett 5,5 timmar långt möte på DANSKA! 5 timmarna av dem satt jag som på nålar för att inte missa något viktigt som jag ändå inte förstår för det var nämligen den tiden han höll låda. OK, jag tror ändå att jag den sista halvtimmen med motfrågor lyckades få en sammanfattning av det hela.
Men va fan?! Nu var det ju 3,5 timmar kvar till middagen.
Som den lydiga, effiktiva lilla människa jag försöker låtsas att vara så var förslaget att åka till hotellet för en dusch och en vila rena svordomen i kyrkan.
Nä, nä, nä. Ge mig bara en dator så jobbar jag till dess. Så jobbar vi, se! *ler*

Backa igen.
Jag har ingen lap top. Vi hade inbrott för ett tag sen och de snodde min. Vår ekonomichef hade gnällt högljutt över alla dessa bärbara alla ska ha, Jävla statussymboler och penisförlängare är uttryck jag kommer ihåg.
eftersom vi faktiskt har gemensamma servrar så erbjöd jag mig att backa tre steg och sa: Ja, ja. Men ge mig en stationär då så får vi se hur det löser sig.

Det löste sig inte. Inte en dator att låna i hela huset. Fick låna en i 30 minuter när det var ett möte men sen var det kört.
Jag åkte faktiskt till hotellet och checkade in. Duschade med (har aldrig hänt att jag hunnit det) för att upptäcka att jag åkt från min tanborste. Ingen fara på taket. Receptionen har ju en att köpa. NOPE. Schlytt!

Åker till middagen som visar sig bli en liten enkel 7-rätters!!! 2,3,5,7,9 och 12 rätters är något jag lärt mig att anpassa mig till och njuta av. Oftast är dessa separat rätter anpassade i volym för att ge en lagom HELMÅLTID. Vanligtvis alltså. Inte igår. Varje rätt var en hel måltid i sig.
4 timmar senare höll jag på att fullkomligt kräkas.
Känns för JÄVLIGT. Det var så i i helvete gott och jag känner mig kräkfärdig.

Åkte hem, njae.. hem till hotellet alltså, och övervägde att stoppa fingrarna i halsen tills jag kom på att tandborsten var hemma i hemmet i bortistans.
Sov oroligt, upp kvart i 7 för taxin skulle komma 7 och någon frukost vill jag inte ha, tack så mycket!

Tror du den där jävla huliganen dök upp? Inte en chans.
Ny taxi, bråttom, gardemoen, milslånga köer... AHHHHHHHHHHHHHH. Tidspanik.
Byxorna stramade, tiden rusade, köerna växte och det var då... Det var då det äntligen hände. En kassa till öppnade.
Likt i slow motion rusade jag (med min triss... näääe mitt bordingcard) i handen till min pipkontroll. Duckade under de blå linorna och....
RITSCH!!! Allt stannade upp, allt blev tyst, och jag står knähukad.
Hörde vi ett mycket högt RITSCH?

Brallorna sprack. Från kant till kant!

Ja ja, jag kom hem. Upp till kontret med ritschade byxor, smet tidigt för att "undvika" vinlotteriet med ostfrossa (skulle kännas si-så-där att delta med sprucka fettobyxor).