Veronica Wallman & Co

Idag har jag läst ut en av de sämsta böcker jag läst.
Jag vill poängtera, LÄST UT, för det finns de som inte ens hamnar i den kategorin.
Detta är ingen bokrecention utan min upplevelse som läsare av denna bok.

"När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var" av Jessica Andersson och medförfattare Lena Katarina Swanberg

Jag inleder som medförfattaren själv inleder boken:
"En upplevd sanning är som bekant inte nödvändigtvis samma sak som allas sanning..."
Bra nu har jag friskrivit mig från det!!

Det är precis det jag upplever hela boken som. En stor, stor friskrivning från allt.
Vem har hon skrivit den bok till? Av vilken anledning?

Min känsla är att den är skriven mesta dels till hennes son och dennes far (jag tror fan jag är söndertjatad av deras namn, Liam och Jonas) som en förklaring och en ursäkt varför det blev som det blev. Varför valen var de valen som togs, pga omständigheter som hon inte kunde styra över.
Kan även tänkas att den även är en ursäkt till andra, bl a fans och de som trodde på oskuldheten, "inte shorts-chocken" (typ).
Men ingen, ingen, ingen är väl vit som snö och gör tokiga beslut ibland? Eller?

För mig så känns denna bok som ett stort ..........., men.
M.a.o menar jag att hela boken är en stor bisats.
"Jag har lyckats med detta, men..."
"Jag tog ett beslut som kanske var knasigt, men..."
"Trycket vart så stort och jag åkte med, men..."
"Jag gjorde de valen jag gjorde, men..."

Flera gånger säger hon att det var hennes val, hennes beslut osv. Likförbaskat finns det ett outtalat..., men...

Men... vadå?
"Jag har mig själv att skylla, men..."

Det låter som en ursäkt i alla de val som gjorts.
Ärligt talat så känns det antingen ett långt eller möjligtvis flera brev som skrivits och aldrig blivit skickade som en förklaring till olika val man gjort men ångrar och vill be om ursäkt för, men hade det inte varit för att... "Snälla förlåt!"
Det rimmar ju smått illa med slutet av boken som säger att "Nu vet jag vem jag är och har kommit tillfreds med uppväxten, etc...
"Har slutit fred..."
"Jag har slutat "gnaga och undra, jag har gått vidare. Jag har skapat en egen identitet och ett självförtroende."
Så tusan heller, säger jag.
Varför då skriva en "förklarings- och ursäktsbok"?

Jag tycker Jessica är stark och har kommit så långt i sin dröm, längre än de flesta med liknande drömmar. Har det med "tur" att göra som hon ibland säger?
Nä, jag tror inte det.

Hon avslutar boken med att hon har kommit dit hon har kommit trots sin uppväxt - inte tackvare den.
Är det så? Kanske det är tvärtom? Utan den sketna uppväxten, och en viss talang och skönhet, kanske hon inte hade haft revanchlusten och sitt jävlar anamma.

Nu unnar jag inte en sketen uppväxt i fosterhem, utan mat, misshandel mm bara för att de eventuellt ska "bli nåt" inte alls.
Men.... (observera att jag skriver MEN, *ler*):
Kan det vara så att hon kommit dit honkommit på grund av sin uppväxt snarare än det hon avslutar med: Inte tack vare utan trots....

Hade hon inte blivit placerad på fosterhem i Skövde, hade hon kanske inte fått jobb på av SOC på TBV och då hade kanske inte Billingshus fått tips om henne av TBV och då hade hon inte fått jobbet som ledde tilll... RESTEN!
M.a.o är det en lyckad askungesaga och karriär "trots", "tack vare, eller kanske "på grund av"?

Jessicas barndom och uppväxt är skit! Det kan ingen ta ifrån henne. Fattar dock inte varför och vem hon skrivit boken för, eller snarare dikterat boken.
Hela boken är skiven i talspråk efter intervjuer vilken gör den svårläst och irriterande.
Den hoppar fram och tillbaka genom tid. Alla personer i boken beskrivs med namn och titel jämt och massa, massa tidsangivelser och förklaringar får jag inte ihop, de är motsägelsefulla. Förvirrande!!

Att åter anknyta till bisatserna, med "men"...
Jessica utlämnar sin mamma och sina styvfäder en hel del. Finns säkert stor anledning till det. Dock lägger hon alltid till massa, massa "förlåt" i texten.
Om och om och om igen säger hon att hon älskar mamma, som "ett förlåt mamma för att jag sa detta,....men du ska veta att jag älskar dig."
Hon utlämnar även fosterföräldrar och syskon en hel del. Pappan dock är, "trots den slarver han är" och oförskämt lite påtalad i sammanhanget.

Jag tycker Jessica Andersson är en kariskmatis, skönsjungande, till synes stark person som dessutom är jävligt snygg. En fruktansvärt sketen barndom som jag inte unnar någon. Men jag fattar inte varför hon skrev denna bok. Särskilt inte på detta sätt, med denna författare.

Kunde du inte ha skrivit brevet själv och skickat till Jonas och Liam?
SÅ känner jag... men... (det är jag det!)

ps.
Stort plus är att 1 krona per bok går till Rädda Barnen.
(...men..., skam vore väl annars)

pps
Tyckte det var lite kul att läsa om branschen jag levt och jobbat med och alla namn är antingen vänner, bekanta eller now who (..men saknade en del).

ppps
Avslutar som jag börjat, som författaren gjorde:
"En upplevd sanning är som bekant inte nödvändigtvis samma sak som allas sanning..."

(m.a.o min tolkning är min tolkning och min upplevelse av boken är min - kanske inte alls din)