Veronica Wallman & Co

Jag vet inte, men det känns så och det är väl det som gäller.
Jag tror ta mig fan att jag har de mest underbara kollegor i världen.

Jag menar då inte bara mina kollegor på min avdelning, utan ALLA.

Jag känner självklart inte alla om man ser till hela koncernen men många känner jag i alla fall, de som är kvar från år till år och de som sitter nära lokalt och så. Jag vet att de flesta andra även de är great.
Fy satan vilken engagemang och vilken arbetsmoral vårt företag är begåvade med. 
Jaja, säger du säkert och, Jaja svarar jag! Det finns alltid undantag! Så är det och kommer så säkert alltid vara, men på det stora hela, so to speak.
Visst kan det vara gnälligt  och grinigt ibland, antingen för deras arbetsuppgift eller för att se om sitt personliga. Fattar det helt!
Ibland är jag messias, ibland är jag jävulen men det är likförbannat bara arbete. Ibland är jag faktiskt rent hård för ärligt, det finns fler arbetsgivare därute som skulle (och gör åt oss för att vi tar an för mycket privatsocialtansvarvar).
Jag har mitt jobb att sköta och det är gentemot arbetsgivare, styrelse och ägare och samtidigt så ska jag se till arbetstagarnas rättigheter. Ibland är jag lika tröttsam och hatad uppåt som nedåt. Jag köper det! Jag kan leva med det! Jag har ett jobb att sköta på bästa sätt uppåt och nedåt. Ibland går det skit bra och ibland så går det rent åt helvete.

I alla fall, mina kollegor på HK, om jag kan nämna dem.
De är såååå fina människor. Så glada, så ansvarstagande, så lojala, så gnälliga, skrattar, grinar, ja what ever, men inga sura miner i längden.
Jag sitter, att så säga "på toppen" men jag känner inte att det är en bromskloss. Jag pratar privat med de jag vill, om de jag kan, om det jag väljer.
Jag vill dessutom veta om alla ovanstående för ibland så kan det underlätta och jag inbillar mig att de flesta pratar men jag tror fler behöver och borde.
Jag har fina kollegor. Jag känner mig väldigt sällan utanför (utom när jag varit ilsk i jobbet eller levererat ett tråkigt beslut, men som sagt det fattar jag med).
Jag vet inte om du som läser detta och skrattar och säger: You wish, de slickar er'u dum eller?! "Men jag känner inte så. Jag känner att JAG som människa är OK men inte allt jag gör eller levererar. Men alltså... även jag har ett jobb att göra och sköta. Spelar fan inte skit roll vad jag heter eller inte. Klart att visa slickar och vissa stöter kniven i ryggen. Det är helt oundvikligt.

Men, kära kollegor jag känner, att de flesta av er, är helt genuint underbara människor och kollegor. Jag kommer att fortsätta bjuda på mig själv privat, i gott och ont, jag kommer även fortsättningsvis vara en elak bitch arbetsmässigt  om det behövs och jag måste. Ni är fina! Hela bunten!!

Kram