Veronica Wallman & Co

Jo, det är vi. Hemkomna alltså. Det har vi förvisso varit längre än vi var borta men ändå. Man kan vara trött.
Fast jag tycker det är märkligt att man kan vara så maklöst trött på semestern. Man kunde ju tycka att man skulle piggna på sig när man får sovmorgon och sånt.
Sovmorgon är ett ganska relativt begrepp förvisso.
När man får ligga kvar i sängen och lura om efter att ha blivit väckt 4-7 gånger på 2 timmar. Med andra ord, när man får kliva upp senare, helt enkelt.

Vi har i alla fall varit och hälsat på en skolkompis till mig och Roland, tillika Rolands bästis, och dennes familj på deras kobbe i skärgården. Kalasmysigt och trevligt.
Snudd på skäms hur lite jag gjorde vid besöket och känner mig uppassad som en prinsessa.

Barnen tyckte det var hur mysigt som helst att vara på en öde ö, utan vare sig el, tv, dator, inomhustoa, rinnande vatten och allt annat som det absolut inte kan leva utan på hemmaplan.
Calle och Daniel spelade UNO i diverse olika varianter och Fanny busade med hunden och stora tjejen, Anna.

Vädret var det väl egentligen inget fel på men fy för fan vad det blåste. Det ven i öronen i ett dygn efter hemkomst.

I alla fall var det jättekul att få träffa dem och att få mysa där ute på en korthelg.


Daniel poserar på altanen, avslappnad som få.


Kaffetanten, Roland, fixar eftermiddagsfika.


Lillsnuttan, Fanny, övervakar killarna i köket.


På en kobbe kan man alltid jaga reda på ett läställe.
Eftermiddagsfika med dopp.
Tomas, Louise, Roland, Calle, Daniel och Fanny.


Nu kom doppet.


Fanny poserar nydoppad.


The grillmasters i toppform.
Roland och Tomas.


Men Roland, de bits inte - de är döda.


Anna lurar på maten i väntan på efterrätten.


Mätt och belåten.


Värm mig. Roland vill bara visa sin bästa sida på bild.

Tack för trevligt besök hela familjen!
Vi tittar gärna förbi fler gånger.

Hälsar Veronica, Roland, Daniel och Fanny.