Veronica Wallman & Co

Köpenhamn 6/2 2018

Nu tänker du väl, det var ett attans flackande på de där. Har de inte ett jobb att sköta? Jo, det var precis det vi hade. Ett föredrag på onsdagen i Kalmar. För att komma dit måste vi ju landa någonstans för de går inga flyg mellan Alicante och Kalmar. Nu kommer du läsa här att trots att vi passade på att pricka av huvudstad nr 2 så var detta en ganska slitig resa.

Nu tillbaka till Köpenhamn. Vi åkte hemifrån den 6/2 kl 06, landade på Sturup kl 11.30 (typ) och skuttade på tåget in till stan. 18 minuter tar det, kan inte bli många taxikörningar till och från flyget där inte. Tåget går typ var tionde, femtonde minut. 36 pix enkel.

Väl framme i huvudstaden valde vi att promenera till hotellet. 28 min enligt Google maps. Det gick det säkert på också men kändes mycket, mycket längre tid för det var tjyvkallt. Tårarna rann, snoret rann och fingrarna frös till is. Tårna klarade sig för mig, lite sämre för Rolands. Vi var tvungna att promenera hela Ströget fram (hade glömt hur lång den gatan är) ända fram till Nyhavn.

Men OJ vad mycket fina kläder det fanns i skyltfönstren. Hade det inte varit svinkallt, vi hade bagage OCH att jag inte hade plats för något i väskan hade jag shoppat loss. Inte något som är vanligt för att vara mig. Tänker ta igen det i Europahuvudstad 3 eller 4!!

Apropå att shoppa, jag har lagt till det på bucket listan. Vi måste shoppa nåt! I Stockholm blev det två par byxor och en skjorta för Roland och fem par strumpor och en attans massa böcker för mig.
I Köpenhamn blev det en kompromiss. Jag shoppade hudprodukter på planet och eftersom vi var i luften och inte skulle landa annat i Köpenhamn så beslutar jag mig därför att det var shopping just där. Men det var bara en lite parentes.

Vi hittade fram till hotell Phoenix som var jättefint. Lite väl mjuka sängar och väldigt tjockt täcke.
In på hotellet och sen ut på byn för att göra något kulturellt och hitta en saluhall.
Men… allt går inte riktigt som planerat men då får man göra så gott man kan och vara lite vidsynt.
-Hej vart ligger saluhallen?
-Här (pekar på kartan) men den är stängd pga renovering (eller nåt liknande).
Precis som i Stockholm då men där hade det byggt upp något helt hiskeligt komplex mitt på Östermalmstorg istället.

Vi tog en kort prommis till Nyhavn och hoppade in på ett hak för lunch. Smörrebröd och dansk öl så klart. Kultur, check! Nubben hoppade vi dock över trots att glasen redan stod framme.

Vi hittade till slut fram då vi drog slutsatsen att murarna med all graffiti, love peace and understanding, flower power mm kunde vara en vägledning. Men oj vad vi vart förvånade. Vi gick runt och letade efter en huvudentré. Om det nu ska vara en fristad i staden borde det ju finnas någon reglerad huvudentré. Men nix! Helt plötsligt stod vi där och stirrade förvånat på varandra.

-Är vi inne?
-Tror det!?

Pga av vädret så var det inte mycket till hippie à la Hair eller Woodstock. Rätt folktomt.
Vi gick runt och såg en utomhusmarknad lite längre fram och styrde kosan dit.
-Kolla de säljer choklad och nougat i lösvikt. Man pekar på hur stor bit man vill ha. Kul grej!

-Ehhhh… Roland…. Det där är inte te va? (massa torkade blad i påsar i olika varianter som hette massa konstigt men inte Roibus).
Vi promenerad mellan stånden och av kundernas utseende och av lukten så konstaterade vi att det nog INTE var te, choklad eller nougat. GRATTIS gamlingar!!! Ni har hamnat i hasch-land.

Jag VISSTE ju men trodde inte det skulle vara så här och så här öppet. Vi var väldigt förvånade. Mer än så faktiskt!
Hur funkar det? Om det nu är en Fristad gäller inte andra inhemska lagar heller då? Vad är mer sanktionerat? Deklarerar de? Månggifte? Skolplikt? Mord? Jiiises!! Vill knappt tänka på det. En kyrka hade de också. Kanske inte så mycket till gudstjänster dock av det vi utläste av pamfletterna.
-Du Roland. Jag skiter nog i att ta foto för antingen så tror de att vi är konkurrenter (yeah eller hur), är från Narkpolisen (hmmm…) eller så åker jag in i tullen av bara farten.

Nu har vi gjort det och det var faktiskt kul trots att vi nu var så nedkylda så att finns inget annat än att ta sig till hotellet snabbast möjligt för upptining.

På kvällen, ca 5 timmar senare så min bok tog slut, (hade inte räknat med detta) var vi inbokade på Kokkeriet, 1-stjärna i Guide.
DET SNÖAR på vägen dit. KALLT!!!

Vi vart väldigt väl välkomnade, personalen kalasduktiga och proffsiga och vi valde stora avsmakningsmenyn med tillhörande vinpaket samt att vi plussade på en dansk öl (mormors brygd) till ”snacksen”.
Vi hamnade vid ett bord bredvid ett företag (danskar och svenskar) som var där i någon form av avfirande av varandra, dags att stå på egna ben-variant, och de var så högljudda så nu vet vi allt om deras marknad och Roland googlade t.o.m fram dem en efter en. Hahaha!!! Vi kanske t.o.m har fått lite investeringstips och varningstips.
Här får ni menyn på danska men bilderna på maten kommer inte förrän sist.
19 rätter blev i vanlig ordning typ 21-22 rätter.
Vi kommer exempelvis ALDRIG att beställa eller äta vildandshjärta igen! Men annars massa spännande rätter som var på, av eller ok.

Långt inlägg det här men nu har vi snart avverkat vi europahuvudstad 2 och då går resten fort.

Efter en helt sömnlösnatt (jävla vallningar, sopgubbar, brevbärare, minareter mm är jag verkligen i Danmark?) så var det dags att dra till Svedala med tåg, Köpenhamn till Kalmar.

Vi åkte taxi till stationen och jag frågade chauffören om hur det kom sig att alla, typ ALLA, cyklar. Han förklararde att köpa bil i Danmark är svindyrt. 150% skattepåslag, vilket innebär dubbelt så dyrt som i Sverige för samma bil. Han sa att Danmark var den största cykelnationen i världen (per capita). Inte undra på att ser ut så här överallt:

Kalmar var ju det egentliga målet, föredrag för Swedbanks private banking kunder på Fastighetsbyråns kontor, om att köpa hus i Spanien och Portugal.
Må bära eller brista. 37 anmälda, räknade med 30 närvarande och det kom över 50 personer! Tjohoo!
Vi, men mest Roland, gjorde om hela material så det var mer underhållande, lättare och inspirerande. Detta mottogs väldigt väl. Vi höll låda inkl frågor i ca 90 min och sen 30 min encounter.

Hopp in i hyrbilen och upp mot Skavsta för hemresa torsdag kl 7.20.
Mörker, snö och inte ett matställe på hela vägen mot Nyköping. Nyköpingsbro och nåt fast food aktigt, 5 min innan stängning. Suck och stön.

Väl framme på Skavsta och fattar ni att vid 23.30 var det kö vid incheckning. Folk som kom sent från annat land och alla vi som ska åka fakirflyget! Fullt ös i receptionen och i baren (bättre barmeny efterfrågas, Connect på Skavsta).

7.20 till alicante och hem. 52 timmar, bucket, jobb, mm, mm och 3 timmars sömn totalt för mig.
Tack för denna gång!

Idag har jag läst ut en av de sämsta böcker jag läst.
Jag vill poängtera, LÄST UT, för det finns de som inte ens hamnar i den kategorin.
Detta är ingen bokrecention utan min upplevelse som läsare av denna bok.

"När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var" av Jessica Andersson och medförfattare Lena Katarina Swanberg

Jag inleder som medförfattaren själv inleder boken:
"En upplevd sanning är som bekant inte nödvändigtvis samma sak som allas sanning..."
Bra nu har jag friskrivit mig från det!!

Det är precis det jag upplever hela boken som. En stor, stor friskrivning från allt.
Vem har hon skrivit den bok till? Av vilken anledning?

Min känsla är att den är skriven mesta dels till hennes son och dennes far (jag tror fan jag är söndertjatad av deras namn, Liam och Jonas) som en förklaring och en ursäkt varför det blev som det blev. Varför valen var de valen som togs, pga omständigheter som hon inte kunde styra över.
Kan även tänkas att den även är en ursäkt till andra, bl a fans och de som trodde på oskuldheten, "inte shorts-chocken" (typ).
Men ingen, ingen, ingen är väl vit som snö och gör tokiga beslut ibland? Eller?

För mig så känns denna bok som ett stort ..........., men.
M.a.o menar jag att hela boken är en stor bisats.
"Jag har lyckats med detta, men..."
"Jag tog ett beslut som kanske var knasigt, men..."
"Trycket vart så stort och jag åkte med, men..."
"Jag gjorde de valen jag gjorde, men..."

Flera gånger säger hon att det var hennes val, hennes beslut osv. Likförbaskat finns det ett outtalat..., men...

Men... vadå?
"Jag har mig själv att skylla, men..."

Det låter som en ursäkt i alla de val som gjorts.
Ärligt talat så känns det antingen ett långt eller möjligtvis flera brev som skrivits och aldrig blivit skickade som en förklaring till olika val man gjort men ångrar och vill be om ursäkt för, men hade det inte varit för att... "Snälla förlåt!"
Det rimmar ju smått illa med slutet av boken som säger att "Nu vet jag vem jag är och har kommit tillfreds med uppväxten, etc...
"Har slutit fred..."
"Jag har slutat "gnaga och undra, jag har gått vidare. Jag har skapat en egen identitet och ett självförtroende."
Så tusan heller, säger jag.
Varför då skriva en "förklarings- och ursäktsbok"?

Jag tycker Jessica är stark och har kommit så långt i sin dröm, längre än de flesta med liknande drömmar. Har det med "tur" att göra som hon ibland säger?
Nä, jag tror inte det.

Hon avslutar boken med att hon har kommit dit hon har kommit trots sin uppväxt - inte tackvare den.
Är det så? Kanske det är tvärtom? Utan den sketna uppväxten, och en viss talang och skönhet, kanske hon inte hade haft revanchlusten och sitt jävlar anamma.

Nu unnar jag inte en sketen uppväxt i fosterhem, utan mat, misshandel mm bara för att de eventuellt ska "bli nåt" inte alls.
Men.... (observera att jag skriver MEN, *ler*):
Kan det vara så att hon kommit dit honkommit på grund av sin uppväxt snarare än det hon avslutar med: Inte tack vare utan trots....

Hade hon inte blivit placerad på fosterhem i Skövde, hade hon kanske inte fått jobb på av SOC på TBV och då hade kanske inte Billingshus fått tips om henne av TBV och då hade hon inte fått jobbet som ledde tilll... RESTEN!
M.a.o är det en lyckad askungesaga och karriär "trots", "tack vare, eller kanske "på grund av"?

Jessicas barndom och uppväxt är skit! Det kan ingen ta ifrån henne. Fattar dock inte varför och vem hon skrivit boken för, eller snarare dikterat boken.
Hela boken är skiven i talspråk efter intervjuer vilken gör den svårläst och irriterande.
Den hoppar fram och tillbaka genom tid. Alla personer i boken beskrivs med namn och titel jämt och massa, massa tidsangivelser och förklaringar får jag inte ihop, de är motsägelsefulla. Förvirrande!!

Att åter anknyta till bisatserna, med "men"...
Jessica utlämnar sin mamma och sina styvfäder en hel del. Finns säkert stor anledning till det. Dock lägger hon alltid till massa, massa "förlåt" i texten.
Om och om och om igen säger hon att hon älskar mamma, som "ett förlåt mamma för att jag sa detta,....men du ska veta att jag älskar dig."
Hon utlämnar även fosterföräldrar och syskon en hel del. Pappan dock är, "trots den slarver han är" och oförskämt lite påtalad i sammanhanget.

Jag tycker Jessica Andersson är en kariskmatis, skönsjungande, till synes stark person som dessutom är jävligt snygg. En fruktansvärt sketen barndom som jag inte unnar någon. Men jag fattar inte varför hon skrev denna bok. Särskilt inte på detta sätt, med denna författare.

Kunde du inte ha skrivit brevet själv och skickat till Jonas och Liam?
SÅ känner jag... men... (det är jag det!)

ps.
Stort plus är att 1 krona per bok går till Rädda Barnen.
(...men..., skam vore väl annars)

pps
Tyckte det var lite kul att läsa om branschen jag levt och jobbat med och alla namn är antingen vänner, bekanta eller now who (..men saknade en del).

ppps
Avslutar som jag börjat, som författaren gjorde:
"En upplevd sanning är som bekant inte nödvändigtvis samma sak som allas sanning..."

(m.a.o min tolkning är min tolkning och min upplevelse av boken är min - kanske inte alls din)

För 3 år sen läste jag en artikel om bokstavsbarn. Artikeln handlade om barnuppfostran av barn i allmänhet men bokstavsbarn i synnerhet.

Jag fick fullkomligt kortslutning och där är jag än idag och vet inte vad att göra.

"Du ska absolut inte MUTA barn. Du ska belöna dem."

OK. Så lång är jag med.
Du ska alltså inte säga: "Om du gör detta, så får du detta."
Med andra ord: Belöningen ska inte vara uttalad innan prestationen är genomförd.

Det ska vara i stil med:
"Åh vad du var duktig nu. Nu får du det här!"

Funkar inte helt ut i praktiken men en god tanke.

Men det är nu det spricker:
"Du ska inte bestraffa ett barn, särskilt inte ett ODD-barn där då effekten blir den motsatta."
.....................
.....................
.....................
(tänker, tänker...)
Vilken effekt??? Effekten har ju inte ens varit där ännu?

OK! Låt mig se.........
Jag får inte bestraffa ett barn för utebliven prestation, eller brott mot regler och liknande, utan det ska bestå av en indragen belöning, som inte ska vara uttalad innan prestationen för då är det en muta, som då inte blir av och blir då en bestraffning som inte ska ske?

Förstår du nu varför jag har kortslutning än och famlar i blindo i barnuppfostringsträsket!


Vad sägs om att "förbjuda" följande:
"Mamma om jag gör detta vill jag ha...."
"Mamma, om du vill att jag ska göra... så måste du göra..."
"Jag vägrar om jag inte får en häst/hund/ny dator/iPhone/mm/mm!"
"Då får du f'n betala för det för det kan inte ingå i min månadspeng!"

När kommer den handboken?
Hur att inte hamna i utpressningsträsket och hur kan jag hantera detta om jag inte får använda mig av de två övre?

Jag hade en gång en båt
Med segel och ruff och köl
Men det var för länge sen, så länge sen
Svara mig du
Var är den nu?
Jag bara undrar... Var är den nu?

Jag hade en gång en dröm
Jag trodde att den var sann
Så väcktes jag ur min sömn och drömmen försvann
Svara mig du
Var är den nu?
Jag bara undrar... Var är den nu?

Det fanns en gång en soldat
Han kysste sin mor farväl
Han sa till sin flicka; du, jag kommer igen
Svara mig du
Var är han nu?
Jag bara undrar... Var är han nu?

Det fanns en gång en stad
I parken där lekte barn
Så släppte man ner en bomb och staden försvann
Svara mig du
Var är den nu?
Jag bara undrar... Var är den nu?

Jag hade en gång en båt
Jag drömde en dröm en gång
Men det var för länge sen, så länge sen
Svara mig du
Var är dom nu?
Jag bara undrar... Var är dom nu?
Jag bara undrar... Var är dom nu?
Jag bara undrar... Var är dom nu?

Det här faktiskt rent av löjligt.
Har jag haft det så har i fyttiomassa år?
Sommarsemester och ena dagen svettas ihjäl och nästa dag frysa? Man hinner ju inte ens landa i tanken att åka ner till stranden förrän det är dags att ta på sig fleecan igen. Man måste alltså vara bussnabb i Sverige en fin dag.
Städning? Nope.
Handla? En annan dag.
Jobba? Nänänä!
Göra lite av varje av ovan? *ASG* (ELLER HUR?!)

Idag har jag sovit till länge igen. 8-10 timmar per natt och jag är ändå trött. Sitter och gäspar vid 16-blecket. Så här har jag inte känt en enda gång sen vi flyttade till Torrevieja. Vad är detta? Vintertid fattar jag men även nu - sommartid?
Även fast vi har haft gäster, bara varit uppe för länge, haft en "jag-måste-blåsa-hjärnan-i-bitar-kväll", så har jag inte känt mig så här trött!
(jo en gång men det är Stefan och Nathalies fel... *blink, blink*)
Psoriasisen stökar men det kan inte vara det. (det är ju också märkligt på denna korta tid)

Vin dricker vi i Spanien - kan inte vara det.
Barnlös är jag (vilket jag aldrig annars är) - kan inte vara det.
Sommarstugan tar sig form - kan inte vara det.
Man va faaaan är det då???

Jag tror nog ta me fan att jag bara inte vill vara här. Jag vill verkligen inte men jag spyr inte heller. (för det gör jag ju aldrig ens vid magsjuka eller graviditet)

Jag kommer att "kräkas" på värmen hemma nu när vi kommer ner men HALLÅ, jag går heller in och svalkar mig än att gå in och värma mig. PARASOL?!

Vi är barnlediga, gubben och jag, i 22 dagar till. Har inte hänt sen sonungen föddes. Inga bråk, inga tillsägelser, inga uppgörelser, heller inga tokiga skratt för knäpp unge, inga nåt! Nu är det bara vi. Spännande!!

Roland var lite "in to it" igår och fortfarande på men det satte vi stopp för omeddelbart. Vem ska ha styra? Mig?? Skulle inte tro det! Det funkar nämligen inte när människan fyllt vuxen. Vi skrattade! Snacka om vana...

Nä, nu vill jag faktiskt hem. Punkt slut och sen klaga på värmen istället.

Jaha, då var då dagen, eller snarare natten, här då. Dagen då jag skickade iväg min lilla, lilla son på språkläger i tre veckor utan att känna en endaste liten kotte till människa.
Åååååhhhhhhh..... vad jobbigt!!!

När jag bokade i februari tyckte jag det var en toppen idé (det tycker jag faktiskt fortfarande men har svårt att erkänna det just idag).

Parentes:
Just det! Har ingen kamera med mig i Sverige (klantarsel) så det är bara text idag igen...
Har mobilkamera såklart, men är sladden för överföring med? Nope!
Slut parentes!

Klockan 01.50 inatt ringde klockan. Jag hade endast checkat packningen sju gånger själv och en gång med Daniel (som var ooooooerhört intresserad *not*).
Väckte ungarna och Daniel vaknade på första försöket. What??!!
02:15 satt vi i bilen och Fanny, som absolut skulle med, somnade om direkt och vi andra var uppsluppna och så. Daniel satt och övade hälsnings-och presentationsfraser à la Español i huvudet.

Arlanda terminal 5 klocken 03:20 för att packa ur oss och packning i bilen. (Mamma röka cigg...). Kolla tavlan och inse att vi ska vara på terminal 2. Hopp in i bilen. Terminal 2, 03.23
ungar, läs tonåringar, med föräldrar (som tunnades av och dröp iväg) och snart kom Pernilla The EF Staff.
Prickade av Daniel 03:34, sen var det... inget. INGET!
"Incheckning öppnar 04:00 och DÄR borta finns det fler ungdomar": sa hon och pekade.
Vi rullade väskan ditåt hon pekade. Daniel skötte allt själv, väskor mm, medan jag som COOL mamma hade händerna i shortsfickorna.
OJ vad stora ungar det var som satt där lite nonchalant i en hög och studerade i smyg. Ingen pratade!
Alla säkert 10 år äldre än min lilla, lilla son (typ).
10 år äldre på en kurs för 14-18?! Guud så taskigt att det släppt in dessa nonchiga och självsäkra globetrotters!!!! Min stackars lilla söta son.
Nemas problemas! Mamma är här!! HA!

Trodde jag ja! Roland var också där. *suck*
"Jaha, klara nu?"
"Vadå, klara nu?"
"Ja! Han är ju avprickad. Kom så åker vi."
"VADÅÅÅÅ  ÅÅÅÅKER? Pernilla är ju flera, massa meter härifrån och de har inte checkat in och han är ensam och han måste få känna att vi är här och vi ska pussas och kramas, och ...."

Rolands min sa mer än ord.
"Ska vi fråga Daniel kanske vad han vill?"

Varför göra det? Jag vet väl vad fan ungen vill jag har minsann fött honom och allt sånt!! S.Å..D.E.T..S.Å! HA!

"Daniel. Vill du att vi ska stanna tills ni går genom gaten?": frågar jag leende.

Axelrycksvar à la Daniel.
(Men va faaaan! Du ska säga JA, MAMMA, SNÄLLA GÖR DET.)

Jaha. Då vann Roland. OK. Vale. De pasa nada!
"OK, älskling. Ha det så bra. Messa när du vill att jag ska ringa. Jag hör av mig senare. Ha det kul!"
"Mmmmm"
Kram (eller nåt tafattat).
Puss. PÅ PANNAN!!! Man va f-n?! Ok. Iväg och lämna denna stackars ensamma, lilla pojke blend dessa elaka, världsvana hyenor. Bye, bye. Hasta luego.

Vi drog hem för att somna om medan ungdomarna skulle fixas och trixas.
Vi hann ungefär till vandrarhotellet som är ett JET-plan innan underläppen började darra helt från ingenstans och jag började tjura.
Roland höll på att smälla av och började skratta. Han påstod, senare, att han såg det inte ens komma. Som en blixt från en klarblå och frugan grät (Fanny hade somnat om igen - hon som absolut skulle med för att ge sin bror en kram vilket hon ABSOLUT inte fick). Roland skrattade och jag snyftade.
Han skrattade inte elakt måste jag tillägga (men han skrattade).
"Men gumman, vi hade inte gjort honom en tjänst genom att stå kvar som nån slags kyddande hönsmammemur, hela jäkla familjen, kan jag lova dig."

VAD vet han om det? Jag hade kunnat prata med några mammor och pappr och så hade vi kunnat bli "bästisar" och tvingat ungarna att bli vänner. Så det så!
Har han fött barn? NÄ!  Har han varit barn? NÄ! (men så kom han med massa resonemang som motsa det - F*A*N).

Messade Daniel i alla fall när jag kunde se telefonskärmen. Fick svar! Tjoohoo!
"Var la du vitaminerna?"
..............
I REST MY CASE!!
Nu är vi där igen. Fem dagar på scoutläger när han var sju år och kom hem och var frusen och sjöblöt för han hade inget med sig. ALLT låg i packningen men han hade aldrig kollat den.
"De ligger i resväskan älskling. Kommer du ihåg att vi kollade det igår?"
*andhämtning* (nu hämtar vi hem honom va?)
"OK, tar de när jag kommer fram."
Shit!!!
(Roland sa nåt om att han faktiskt inte ät sju utan 14 längre. Sånt shit kan man inte lyssna på!)

OK. Vi åkte hem. Somnade om. Vaknade ungefär samtidigt som landning. Inget mess.

Idag har vi varit på IKEA, tömt massa kartonger, städat, tömt kartonger osv osv. 17:00 kunde jag inte hålla mig längre.

"Mmmmmm"
"Hej älskling, det är mamma"
"Mmmmmm"
"Sover du?"
"Nä, jag vilar"
"Är det bra?"
"Ja"
osv osv

Min son är inte så talför, särskilt inte i telefonen.
Han bor i alla fall hemma hos familjen Cordoba med en 16-årig svensk grabb och de ska till skolan 08:30 i morgon och JA paketet ska lämnas över vid middagen, vilken tid det nu var "ehh, vet inte".

Ojoj. Han lever. Han gråter inte. Han kommer säkert ha det skit kul och bra.

På tisdag ska jag göra om hela proceduren när jag ska skicka min bebistjej till Isle of White. (hon har gett mig order om att inte åka förrän hon är igenom gaten).
Undrar vad jag ska köpa och städa då?

Over and out för att fixa spagetthi och köttförssås. Daniel får säker gryta på kanin!


//Veronica

Vi är i Sverige nu - en ganska (onödigt) lång sväng och vädret är som jag kommer ihåg det. INTE som hemma i Spanien.
Jag har idag suttit på altanen ibland i bikini och ibland med fleecefiltar och plöjlt Mia Skäringers bok "Dyngkåt och hur helig som helst". Fan vad hon är kul denna människa. Det är inte alls så att jag suttit och skrattat eller så utan jag menar kul i hur hon vågar vika ut sig som hon gör. Helt öppet om sexuallitet, tankar, familjeliv, nedkissningar, fylla, självmordsförsök, mm mm.
Jag bara älskar det och hon har inte alls sjunkit i aktning hos mig utan snarare tvärtom.

Min mamma har alltid varit på mig för att jag har varit FÖR öppen om mig själv. "Lilla gumman, du FÅR inte vika ut dig på det sättet för det kommer komma tillbaka på ett inte allt för trevligt sätt!"
"Men mamma jag tror att OM man är öppen och ärlig tjänar man på det i längden."
"Nänänä, lilla gumman. Inte en chans!"
Ibland har hon haft rätt, men oftast inte.
Nu har jag ALDRIG vågat vara så öppen och så självutlämnande som hon är i sina krönikor, den där Mia. Mycket öppen men inte fullt så, men oj vad jag beundrar henne för det.

Jag kände igen mig i mycket och i många av hennes krönikor. Vi är nog inte helt olika den där Mia och jag. Hon är bara lite modigare!
Bland annat var det en krönika om hennes första år med sin son, Alfred, som var klockren. Precis som med min dotra. Några få skillnader bara. Det var hennes första barn - jag hade en äldre med som krävde uppmärksamhet och var vaken när Fanny sov - ingen sömn för mig då och att hennes sons dag började 4:30 = mammas med. Min började 3:30 och höll i sig i 2,5 år - inte i 1. Men hennes känsla och förtvivlan var som om skivit ner så som jag kände då.

Det finns så många bra böcker och författare och jag gillar en hel salig blandning av dem men jag har några favoriter.
Bland andra vill jag nämna två.

Det är inga djupa skildringar, inga klassikeraspiranter utan bara två som alltid får mig må bra. Jag skrattar och jag gråter. Inget av dessa är speciellt lätt att få mig att göra så där ända ner i själen. Lite skratt jo, lite snyft ja, men att skratta så att man faktiskt börjar gråta och måste sätta benen i kors - det händer inte jätteofta.
När jag läser dessa författares böcker händer det, var så säker. Jag kan vara vart som helst och kan inte hålla tillbaka på trycket. Om jag försöker att inte skratta så håller jag mig så mycket att tårarna börjar rinna och jag är tvungen att sätta benen i kors men till slut måste det ut.
När det är nåt som får mig att börja gråta då drar jag bara ner solglasögonen som så gott som alltid är med.
Ytligt JA - men ack så befriande.
De är Marian Keyes och Sophie Kensella!!

Japp, så är det och nu är även Mia Skäringer där. Inte på samma sätt alls men pga hennes näckande och utvikande på ett modigt och beundransvärt sätt. Även humoristiskt - lite lågmält humoristiskt.

Nu tar jag mig ett glas vin under fleecefilten och läser klart innan packning inför midsommar i Dalarna står på schemat. Vi drar redan klockan 6 i morgonbitti och ska ha franschisetagarkonferans klockan 09:00 i BILEN. 4 dagar i Dalarna, har köpt myggspray och paraply, sen till sommarstugan i någon dryg vecka eller så. Under den tiden ska jag skicka iväg mina troll på språkläger i olika väderstreck. Huuuuuu... HUA! Jättespännande, jätteläskigt, jätteångest, jätteglad och förväntansfull.
Daniel ska till Malaga i 3 veckor och bo hos en spansk familj och Fanny ska till Isle of White i 2 veckor och bo på ett resort.
Resort låter det men det är egentligen inte mer än en stor anläggning där det bor flera barn tilsammans istället för hos en familj. Vi kände det var bäst så.

Anledningarna till denna utlockalisering är många.
Barnen ska börja spansk skola till hösten så jag ansåg att det behövdes en kick-start i språket. Det sprack för Fanny för det fanns inga spanska orter för barn i hennes ålder. Egentligen hade hon inte behövt åka då men vi ansåg att det skulle hon visst.
För då kommer nästa anledning:
De behöver komma iväg och socialisera med andra ungdomsgäng och lära sig ta kontakt inför ny skola mm samt att komma från mammigheten.
Finns en anledning till...
Mamma och bonuspappa behöver andrum. Barnledigt. Vuxentid. Man köper sig det, helt enkelt och se hur bra det blir för alla.
Fanny är dessutom anmäld på INTERNATIONELL kurs (det är faktiskt båda) och det visar sig att flera som ska till Isle of White för att lära sig engelska är spanjorer. Yiihaa!! Två flugor på smällen!
Nu kan man bara hoppas att Daniel kommer att få dela familj med någon som är engelsspråkig så är det helt fullkomligt (i det syftet i alla fall).

Barnen har världens längsta sommarlov. 10 juni till 17 september och de kommer få göra mycket på denna tid. Ändå sitter de inne i stugan i Sverige och säger att "de inte har nåt att göra för det finns ingen film", "vad f-n ska vi göras i Dalarna med alla dessa människor under midsommar om vi inte får köpa ett nytt spel" och "ska vi verkligen sitta i en j-la bil när vi åker till solkusten och Gibraltar och badar samt tittar på apor och städer".
Tror ni nu då att de behöver få en spark i baken?!

Ut med er ungar!! Bygg en bondgård av kottar, gör en vassbåt, simma över sjön, skapa en hemlig klubb, samla på iglar, bygg et sandslott... GÖR NÅT!! Tåget går och ni hoppar inte på.

Ha det gott.
Det ska vi fast jag fryser och längtar hem.


Kramiz

Så jäkla skitiga och smarta som vi var innan safarin hade vi köpt helronovering för mamma inför 70-års dagen.
Ena dagen en total tvagning och andra dagen en maikyr/pedikyr. Sen kunde hon, ren och fin, få fylla 70.


Morgonväckning med skönsång, skumpa och presenter






Vill inte vara med på bild, men...


TADA!! Fångade honom ändå!


Nu snackar vi ebb...


... och ett par timmar senare flod.


Lunch beställning


En liten Piña innan tillfixning för 70-års middagen.


På väg till partaj






Barn- och vuxenskumpa...


...under öppning.


Födelsedagsbarn med gäster


Hela hyrdet!


Stereo-Nessan






Min son - som vanligt!


Tårtan till sammans med...


...hela personalen på "skönsång".








Så blir det lätt när man tar en skumpa i vardera mungipa samtidigt. Först trött-sur...


och sen....


Efterdrink med dans - som ingen orkade vara uppe till. Natti!!

Ja, då var det dags att ta sig ur parken och dra sig ner till kusten igen.
På vägen ut från parken stötte vi på ytterligare en kisse. En mycket hungrig sådan för hon vill tydligen mumsa på en Babian.
Trodde de skulle vara svårfångade men enligt guiden så är de rätt lånsamma på backen och blir lätt lejonmums.

Tyvärr fick hon inte möjlighet att ta nån apa för djuren anade nåt och började dra sig långsamt men säkert längre från henne och hade ett vattenhål emellan sig och henne.

Sen stannade vi vid en Masaiby. Det var ju lite kul att se, särskilt Daniels Masaidans (mycket avslappnand hållning - NOT), Daniel fick göra eld och båd ungarna fick köpa smycken.
I övrigt så var hela byn en "kuliss" eller ett showroom eller vad man ska kalla det för.
De låtsades som om de bodde där men det kan de inte ha gjort.
Det fanns ingen mat. inga djur (det har alla Masaier) - jo förresten en lite lammunge - det fanns bara en liten kastrull för 63 personer. Inga matrester och heller inga kläder någonstans. Likförbaskat envisades de med att hävda att de bodde där och trodde vi var så korkade så att vi skulle gå på det.
Men, men - nu har vi sett ett Masaihus (inget vi kommer att satsa på här nere).
Byggs av störar, lera och koskit. Tar en vecka att bygga, består av ett sovrum med barnalkov i det rummet, en hall/kök/vardagsrum. Totalyta ca 15 kvm, takhöjd ca 1.80, inga fönster och skynke som dörr. Torkad kohud agerar madrass och underlakan. Huset håller i 8 månader och sen är det bara att samla koskit till ett nytt.
Inte mycket resale för oss att satsa på där inte!!

Vår guide, Masaikille alltså, förklarade att det var en och samma pappa till de flesta vuxna i byn. Han hade 8 fruar och hade då alltså dödat 8 lejon. Matematik: 1 fru per lejon!
Vi träffade honom och han var döv och blind och de trodde han var född 1919.
Småbarnen i byn var hans barnbarn.

Jag tror, att om detta är sant, att de Kenyanska myndighterna får förbjuda månggifte så att vi turister får se fler lejon i parkerna.

Man gifter sig tydligen runt 25, 26 och när man är 24 är det dags att ta med sig 8 polare och gå ut på lejonjakt och är då borta i ca 4 månader. Sen går man på Masaidans och hittar nån trevlig flicka från en annan familj (om man inte redan hade hittat henne innan lejonjakten förstås).
Han förklarade också att alla som hade långt hår i byn var singlar. Han var snaggad så jag frågade om han var gift och det var han ju då inte men skulle nu låta håret växa.
Den mest långhåriga killen kan då tilläggas hade extension av svart garn.

Haha, jaja! Ungarna hade kul och har berättat det för alla sina vänner om vilket äventyr de varit på.

Här nedan kommer lite bilder, som vanligt.


Hungrig kisse har fått span på Babian




Smyga, smyga...


Ja då har vi då åkt ut ur sista parken för denna gång


I vårt fall snarare välkommen åter
Vi var här, just i denna park, när jag var 12 och nu var våra minstingar (nästan) 12, så de kanske återkommer när deras barn är 12.
Fast Fanny ska ju inte ha barn förstås. Eller jo kanske om hon får adoptera dem och slipper vara gift, då kan hon tänka sig ett eller tolv stycken. Hon kan inte bestämma sig! Hehe....




Mina fina, fina pojkar (avslappnade och bekväma).
Mina pojkar är alltså de utan trasmattor på sig.
Han bakom eller snarare framför Daniel är han med GARNHÅRET.


Alla tanter i byn i blått. Har aldrig hört talas om pusch-up, bygel BH eller nån BH alls. Till höger ett gäng "japaner" och den lilla killen i mitten chockade Fanny genom att klia sig i anus och dra upp skynket och visa snoppen för Fanny. Det ska börjas i tid men han får ju vänta med att lägga in stöten tills han dödat ett lejon såklart. Det kan nog behövas om han ska tampas med henne. En STOOOOR lejonhanne!


Visst ser han bekväm ut den där bleka Masaien med sunbrills, shots och orange T-shirt!
Roland dansar Små Grodorna tror jag.






Snacka om stennöjd kille (eller var det generad....?)

Efter detta var det nån form av masaiisk bön där vi skulle hojta TAJ (amen) oerhört massa gånger lite här och där och jag tror att jag lyckade få till ett TAJ en gång på rätt ställe. :-)


Tillverkning av ELD - pyromani....


Daniel lär sig hantera Masaiiansk tändsticksask. Han köpte en, vi betalade, men tyvärr så har vi väldigt lite röd sand (friktion) och torkad koskit (tändvätska) här på Calle Soria. Det kanske vi ska vara tacksamma för, för han fick fyr på eländet.



Ja, det var det för idag. Efter detta drar vi ner till kusten igen och firar Mammas 70-årsdag, anledningen till hela denna resa faktiskt.


CU och ha det gott!!

Dags att packa ihop igen och förflytta oss till Tsavo East.

De tidigare parkerna har varit ordentligt gröna och med massor av växtlighet. Så även Tsavo East - DELVIS.
Det var som att dra ett streck rätt över den delen av parken vi var i.
Grönt och frodigt - brunt och knalldött. Mycket märkligt!
Varmt var det i alla fall. Här fläktade det inget alls och det var en storskillnad på tempratur, nästan 10 grader.

Redan när vi kommit in i parken fick vi se våra första katter. Inte så stora och kaxiga men ack så naggande goa.
Skalbaggarna var ungefär i samma size (men bara nästan).














Färggranna killar överallt. Inga killar som Fanny gillade vil jag lova.


Detta var för jäkla sött. Tyvärr missade vi slutklämmen men du får ha fantasi.
Kolla lillkillen och den vita fågeln. De retades med varandra hela tiden. Mamma puttade på men han lyckades smita ändå.

Nästa stora elefant puttade in ungen i ledet igen.

... och ungen lyckads slinka iväg för att jaga fågeln igen och har då ingen koll på sina kroppsdelar. Trampade på snabeln och störtdök ut på vägen. Sy synd att vi missade fotot på det. En riktig "Dumbo".


Sista övernattningsstället i vildmarken.
Jiiiiiisses så varmt det var och bara vanliga snurrerifläktar.


Här är då skalisarna. Ser inte så kaxiga ut va?
Jämför dock med Rolands fot nedan.

De knastrade fint under skorna när man gick hem från middagen i mörkret.

Efter en natts "sömn" så var det dags för oss att avsluta safarin och dra os nedåt Mombasa igen.
Några timmar genom parken först, sen en Masaiby (turistfälleshowroom) och sen ner till kusten.

So se you Safaridag 4....

Packade oss i väg tidigt från lodgen för att åka till "gud vet vart". Först var det lite safari i ottan, sen frukost och därefter avfärd till The Sanctuary - hette det visst. Tog nog en 4 timmar dit eller så.
Väl framme fick vi checka in och äta lunch på lodgen UTANFÖR parken för att sen åka in i parken för att installera oss på Tree House Lodge (som kanske hette nåt annat). I alla fall var den byggd som ett trähussamhälle.

På lodgen fanns flera vattenhål (för djur alltså) och det häftigaste kommer du få se längre ner bland bilderna.

I denna park vimlade det av elefanter, strutsar, bufflar och liknande. En och annan "Pumba" stötte vi på med.
Mamma och svägerskan fick dessutom uppleva närkontakt med flygande odjur som fladdermöss. Svägerskan vaknade av at en hade trasslat in sig i hennes hår! HUA!!!!




En trött Fanny


Vi såg bara giraffer och några elefanter på morgonsafarin. Nu frukost!




Sekreterarfåglar som sällskap till morgonkaffet


Babian








Snö på Kilimanjaros topp




Kolla vägen vart den nu tar vägen


EN KO!!!!!! En riktig ko alltså. Ingen gnuko eller buffelko eller liknande. Mager som få med.
Masajerna släpper ut sina kossor på bete i nationalparkerna.








Där nere ligger nästa lodge som inte heter Tree House Lodge utan Salt Lick




Ser du längst ner så är det öppet helt in och 3-4 meter framför är elefanternas vattenhål. Du ska få se bilder (men de är usla för de är tagna utan blixt).
Den där beigefärgade tunneln är just en tunnel som man kan promenera ut i och stå vid vattenhållet i fotnivå på djuren.


Här står man alltså då






Ilsken elefant och DÅ passar pappa på att bli kissnödig. Bra timing!


Vattenbufflar




Letat efter kattdjur i två dar och äntligen hittade vi en








Nu dundrade alla elefanterna in för vattentankning.
Klappavstånd var det.






Nog för att elefanter är ledsynta men de är ju inte direkt stenblinda så blixt är ingen bra idé. Det finns inget skyddsstaket eller nåt liknande. Vinden går så de inte kan känna lukten av oss. Hade de det hade det kunnat bli stormning och mycket obehagligt och tråkigt.

Ja det var safaridag 3 det. Dagen efter denna for vi till Tsavo East.